Jag är glad att så många personer kontaktat mig för att få historien om mitt första försök att bestiga Mount Everest.
 

Det var en lång resa som startade redan 1979 då jag köpte Reinhold Messners bok Mount Everest i en bokhandel i Visby. Det har också varit en utmaning för min familj, framför allt för min fru som fick ta hand om hem och fyra barn då jag befann mig på ett blåsigt berg på andra sidan jorden.
 

Den kortaste perioden i den här resan var de två månader jag faktiskt spenderade på själva berget. Men den korta tiden gjorde ett stort intryck på mig som kommer påverka mig länge jag lever.
 

Vi var tre personer som ingick i expeditionen som skulle ta mig upp till toppen. Där var svensken Peter Adolfson och japanen Hiroshi Ogasawara. Tre personer som hade en dröm gemensam.
 

Första gången jag träffade Peter var på Vildmarksmässan 2010, där jag visade upp min tidskapsel. Hiroshi mötte jag i Katmandu i april samma år. Under expeditionen växte vår vänskap. Man kommer verkligen nära varandra och växer samman under så hårda förhållanden och de båda blev viktiga personer i min berättelse. Det är en stor besvikelse att jag aldrig nådde toppen i mitt första försök men jag är fortfarande stolt över min prestation.
 

Vårt försök att nå toppen skedde under sämsta tänkbara förhållanden och vinden som är klättrarens värste fiende blåste oavbrutet under några tillfällen då vi klättrat högt. Första gången vi nådde högt upp på Everest trodde jag att vi kommer att få chansen till första toppattacken tidigt. Vädret ändras fort och på natten i North Col börjar det storma så vi tvingas retirera ner till Camp ABC.
 

Dagen före nästa planerade tur uppåt var det fint väder och vår sherpa Phurba sa till oss att göra oss beredda. Men moder Natur ville annorlunda och en snöstorm fick hela expeditionen att retirera än en gång. Denna gång fick vi ta oss ända ner till bacecamp. Det var en lång och frustrerande väntan på bättre väder.
 

Det påverkade oss, både mentalt och fysiskt. Vi visste inte i det läget om vi skulle få en ytterligare chans till toppen. Varje besked om att starta fördröjdes. Det spända läget fick min mage att gå i baklås. Tur i outuren, Hiroshi var duktig läkare och hade ett eget apotek med medicin som fick mig att må bättre.
 

Efter en till synes evighetslång väntan kom beskedet om att ovädret skulle mojna. Vi klättrade upp till det north col trots dåligt väder. Jag och Peter delade tält medan Hiroshi delade sitt tält med en av sina sherpas.
 

Läget i expeditionsgruppen blev väldigt spänt då Hiroshi lät sin frustration gå ut över oss andra. Det stora berget kan verkligen locka fram det sämsta inom oss, och jag hyste fortfarande stor respekt för den irriterade mannen.
 

Vi var alla påverkade av situationen vi befann oss i, Hiroshi var trött, Peter kände sig sjuk och jag var inne i min tredje omgång av magsjuka där allt jag åt rann ur mig lika snabbt och jag kräktes tills jag grät. Trots detta bestämde vi oss att fortsätta färden mot toppen. Peter och Hiroshi tog täten, det var sista gången jag såg japanen i livet. Han liknade en astronaut i sin alltför stora oranga dräkt, skidglasögon, syrgasmask och i sina storskor.
 

Jag kämpade mig uppåt i långsam takt medan jag försökte äta och dricka för att återfå mina krafter. Innan jag nådde det sista lägret hade jag både gjort på mig och kräkts på min dräkt som nu var nersölad.
 

Jag helt slut och stod inför ett avgörande. Den höga höjden och mitt allmäntillstånd gjorde det svårt att tänka klart. Men flera månaders mental träning med att alltid tänka först och främst på säkerheten hjälpte mig. Trots att det bara var 200 höjdmeter kvar till high camp och ytterligare 1000 meter till toppen så bestämde jag mig för att vända om och komma hem oskadd till min familj.
 

När beslutet väl var taget kändes det som en lättnad, jag hade valt livet före äventyret. Berget ger dig många chanser att lyckas men du har bara ett tillfälle att misslyckas. Att jag valt rätt blev än mer klart då jag fick reda på vad som hänt min vän Hiroshi. När stolthet och envishet vinner över sunt förnuft går det illa. Hiroshi hade nått toppen men hans krafter räckte inte till att ta honom tillbaka till säkerheten i lägret. Frid över hans minne.
 

Jag vill hellre komma ihåg Peters känsla av triumf när han kom tillbaka. Trots att sikten var så dålig att han inte kunnat njuta av utsikten så hade han nått toppen och kommit tillbaka.
 

Trots att han var helt slut lyckades han ta sig ner för egen maskin. Det behövdes åtta personer för att få Hiroshis kropp till Katmandu där hans änka och bror tog emot honom. Det var en lättnad att se att han plockades ner från berget. Många andra klättrare som omkommer blir kvar på berget där de stupar.
 

Jag begravde min tidskapsel på glaciären över north col innan ridgen upp till high camp med Everests topp i bakgrunden, fotograferade och filmade händelsen.
 

Stockholm June 13 2010
Pierre Näsman